Nu grävde jag i arkivet i min hjärna, och tänkte berätta om mina spännande sjukhusbesök som gjordes i Alanya -09, bara för att anledningen till sjukhusbesöken började för exakt kring 1 år sedan. Ointresserade kan lämna ovanstående internetadress, för detta lär blir långt, HAHAHA.

För 1 år sen fick jag en halsfluss som inte fick behandlas förrän jag..

1. ..ens fick en tid hos vårdcentralen (alla känner väl igen deras: MEN DU ÄR NOG BARA FÖRKYLD, VI HAR INGEN TID TILL DIG!) Vilket tog några dagar...
2. Jag varit hos vårdcentralen 2 gånger och haft slarviga doktorer som "tittat" och inte sett något.
3. Kommer dit VRÅLhungrig sen flera år tillbaka och varken kan öppna käften eller prata.

Då kom dom på att jag kanske har en halsfluss, så dom gav mig penicillin. Efter sisådär 5 dagar och tabletterna inte gjort ett skit, så åker vi tillbaka, och de hittar en halsböld som tydligen varit där ett tag. Kul!!!!!! Tänkte jag. Jag fick direkt tid på Sunderby sjukhus, där dom får göra omysiga saker med min halsböld, och jag får ännu mer Penicillin. Jag får även åka dit på fleeera fleeera besök, och det kom tillbaka och levde rövare. Tyvärr tappade jag räkningen på alla penicillinkurer jag åt innan jag åkte till Turkiet, men många var det. Och de ville inte operera mig med tanke på att jag skulle åka. Yada yada, bullshit!!!!

Efter min penicillinkur jag åt klart efter ungefär 1 vecka i Turkeeeey så kom mitt halsont tillbaka, och vi fick åka till Başkent university hospital. De konstaterade en halsfluss, gav mig en spruta i röven och stora antibiotikapiller. Men de funkade inte heller, så efter någon dag åkte vi tillbaka. Jag satte mig än en gång i undersökningsrummet, och samma doktor fick titta i min hals, och sa 2 ord:

- Oh no.

HAHA kändes kul.. Dom la iallafall in mig, och jag fick drop, sprutor, tabletter, äcklig mat och ett eget rum med flatscreen TV. Jag fick spendera 2 nätter där, och det var SJUKT tråkigt att ligga där medans dom andra var och jobbade/partajade. Det kröp i mig. Jag fick iallafall träffa en pratsam matman!? (mattant fast en man?) som förklarade att Camilla var ett turkiskt namn. Fråga inte hur jag lyckades förstå det med tanke på att han antingen pratade turkiska eller tyska med mig.. Min doktor var däremot bra på engelska och bröt ut med ett:

- Oh no, little angel is sick! när han såg mig. Hahaha.

Men tillslut blev jag utskriven med fler piller och antiinflammatoriska spray. Hahaha min sista dag pepprade dom verkligen mig med antibiotika och piller, när jag kom hem var jag dåsig, och när jag och Rebecca skulle köpa vatten fick hon hålla i mig för att jag vinglade. Typ.. Full.. HAHAHAHA!

MEN! Det är inte ens slut där. Eller.. Kind of. Ungefär 1,5 månad senare vaknar jag upp tidigt på morgonen av att jag hostar som in i helvete, och inte kan andas. Jag lyckas ringa Rebecca och lyckas även förklara att jag inte kan andas, så dom springer hem och får hit en taxi som tar mig till Başkent university hospital (än en gång). Det var bland det obehagligaste jag har varit med om, usch! Den här gången hamnar jag på barnavdelningen med större TV och större rum. Och fler piller när jag fick lämna sjukhuset.

Nu har mina små vänner halsmandlarna fått lämna mig för sisådär 7 månader sen, och jag säger bara: SÅ JÄVLA VÄRT! Trots det hemska som pågick veckorna efter operationen, så var det  s å   j ä v l a   v ä r t. Kul att inlägget blev en hel bok, men fuck u, tänk vad bra att jag har skrivit ner allt detta om jag lyckas glömma. HAHAHA. Creds till er som läste detta, det var starkt gjort! PÖSS.